Om man tittar på solen i vitt ljus med ett litet teleskop (undvik
ögonskador genom att projicera en bild på ett papper) ser man två
sorters strukturer på
solskivan: mörka solfläckar och ljusa facklor. De senare ser man lätt
mot solkanten men de är svårare att se mot mitten av solskivan. Med
stora teleskop kan man där i stället se små, ljusa prickar, som är
alltför små och har alltför liten kontrast för att bidra märkbart till
den lokala ljusstyrkan.
Redan för 40 år sedan kunde man visa att facklorna hörde ihop med
starka magnetfält och Spruit föreslog en trolig fysikalisk förklaring
redan i sina artiklar från 1976 och 1977. Intresset för facklorna
ökade med upptäckten att den totala strålningen från solen går upp när
solen är mer magnetiskt aktiv, vilket var förvånande eftersom
magnetisk aktivitet också medför fler mörka solfläckar. Förklaringen
är att facklornas antal är direkt kopplade till antalet solfläckar,
och de bidrar mer till intensiteten än vad solfläckarna blockerar. Men
det förblev svårt att direkt verifiera Spruits modell eftersom
facklorna inte kunde observeras med tillräcklig upplösning, ens med de
bästa solteleskopen, förrän helt nyligen.
Solfläckar och facklor påverkar den totala energiutstrålningen från solen och de är därför relevanta när man studerar klimatförändringar på jorden. I en artikel som nyligen publicerats i Nature ger Foukal et al. en sammanfattning av läget. Det numret har en bild från SST på framsidan (observatör Dan Kiselman, ISF, se bilden överst till vänster, klicka för originalbilden), med både fläckar och facklor, som betonar vårt teleskops betydelse för förståelsen av dessa solfenomen.
Bilden till höger (observatör Göran Scharmer, ISF, klicka för en större bild) var den första att visa facklorna i hög upplösning.
Mer detaljer på vår engelskspråkiga sida.